En rauk är en kalkpelare som blivit stående när berget runt omkring vittrat och sköljts bort. Det som är kvar är den hårdaste delen — oftast ett gammalt rev, byggt av organismer i ett varmt och grunt hav under silurtiden, för drygt fyra hundra miljoner år sedan, när den här biten av jordskorpan låg långt söder om där den ligger nu.

Formen kommer av att vågorna arbetat hårdast vid vattenlinjen. Därav den smala midjan och den tunga hatten. Att många raukar ser ut som gubbar, djur eller huvuden är en fråga om hur människor ser, inte om hur stenen bildats.

Var de står

De största samlingarna finns på Fårö: Langhammars och Digerhuvud på öns nordvästra sida. På Gotland finns Folhammar i Ardre på östkusten och Holmhällar i Sudret längst i söder. Vid Hoburgen står Hoburgsgubben, som är den mest fotograferade enskilda rauken på ön.

Det tråkiga men nödvändiga

Raukområdena är naturreservat. Att klättra på pelarna sliter på dem och är förbjudet på flera håll — kalksten är inte så hård som den ser ut, och kanterna vittrar. Att bygga stentorn av lösa stenar i strandzonen är också sämre än det verkar: det flyttar material som håller stranden på plats och det ser ut som skräp när det är hundra av dem.

Det bästa ljuset är på morgonen och sent på kvällen, och det bästa sällskapet är inget alls. I november har man Langhammars för sig själv. Det blåser, men det är ju delvis poängen.